Jag har alltid haft lite svårt för Bono #3
Ett utdraget skrik från ett rop av vrål
Det är någonting med låtarna. De där låtarna som får sömntabletterna att sluta verka, öronen att begå myteri och hjärnan att explodera med en kraft större än Anna Books vänstra bröst och med en stubin kortare än svansen på en rabbiessmittad ekorre.
Om det där ljudet kommer från hans lungor så är det det värsta som utkalvats ur en mänsklig strupe.
Det är någonting med låtarna. De där låtarna som får sömntabletterna att sluta verka, öronen att begå myteri och hjärnan att explodera med en kraft större än Anna Books vänstra bröst och med en stubin kortare än svansen på en rabbiessmittad ekorre.
Om det där ljudet kommer från hans lungor så är det det värsta som utkalvats ur en mänsklig strupe.
Jag har alltid haft lite svårt för Bono #2
Ett utdraget skrik från ett rop av vrål
Det är någonting med soundet. Det där soundet, som gör det helt omöjligt för mitt tränade musikeröra att identifiera kroppsöppningen ur vilken tonerna strömmar likt en aldrig sinnande dalälv av dissonansindränkt diarré.
Det är någonting med soundet. Det där soundet, som gör det helt omöjligt för mitt tränade musikeröra att identifiera kroppsöppningen ur vilken tonerna strömmar likt en aldrig sinnande dalälv av dissonansindränkt diarré.
Jag har alltid haft lite svårt för Bono #1
Ett utdraget skrik från ett rop av vrål
Det är någonting med rösten. Den där rösten, vars toner alltid tycks lägga sig på mitt gomsegels egenfrekvens och får det att vibrera tills jag ligger i fosterställning på golvet och spyr som en trimmad fontän.
Det är någonting med rösten. Den där rösten, vars toner alltid tycks lägga sig på mitt gomsegels egenfrekvens och får det att vibrera tills jag ligger i fosterställning på golvet och spyr som en trimmad fontän.
