Den Gamle

Man kan inte pressa fram saker :I :/




Ketchup :D :D :D

I början fann jag henne mycket fascinerande, hon hade så mycket att säga, och så många olika språk att säga det på. Men efter en tid började vi att få problem. Hon började så sakteliga att översätta mina tankar, gjorde dom obegripliga för mig och slarvade med dubbningen. Hennes nedslag märktes snart i allt jag gjorde.



Hon var ett djurkadaver i min färskvattenreservoar, och jag visste att jag var tvungen att installera ett filter.

Jag försökte så gott jag kunde att gömma mig bakom komplex terminologi, tala otydligt, rövarspråket, knoparmoj. Men hon arbetade snabbt och effektivt. Läste mig som en öppen bok, dechiffrerade varje stammning, knäckte mina språkliga koder och fick tillslut ner mig på alla fyra.

Jag bönade och bad henne att lämna mig ifred.

Hon vägrade.

Sedan placerade hon i lugn och ro sitt skrivbord bakom mitt inneröra och ägnar fortfarande hela sin vakna tid åt att störa min ro och göra mitt liv svårtolkat.

Man kan inte föda ett barn utan att snigla det.



Om man inte använder kejsarsnitt :)

Fukushimas alla fiskar är numera Magikarps.

:D :D :/ :I

Astrid sa aldrig att hon älskade mig. Jag såg på henne att hon försökte, men läpparna verkade liksom oförmögna att forma orden. Hon ville på något sätt ändå visa att hon älskade mig. En tatuering skulle det bli. Ett enkelt hjärta med ett A (som i Astrid) och ett D (som i Den Gamle) innuti.

Sammanlänkade för evigt. Ingraverade i kött.

< D+A 3

När nålen precis hade börjat brännmärka hennes hud hände någonting märkligt. Nålen liksom vek sig och fastnade i det yttersta hudlagret. Det såg ut att göra riktigt ont och Astrid började att skrika. När hon väl börjat fanns det liksom inget slut. Ångesten vred sig ur hennes strupe på samma sätt som vattnet vrids ur en blöt handduk.

Jag såg sorgen i hennes ögon och led med henne, men gladde mig iallafall åt att hon hade en tvillingsyster.

Bono ansiktsrecenserar Lasse Stefanz melodifestivalsmedverkan.

Barnen retades alltid med Ronja,
men hon kunde faktiskt inte rå för
att hennes näsa fick henne att se ut
nästan precis som en pingvin.

 

Glåporden lärde hon sig snabbt att hantera.

Då var det betydligt svårare att bli av med den där gnagande oron
över att hon skulle bli den första att stryka med när isbjörnarna anfaller.

Ett utdraget skrik från ett rop av vrål

Det är någonting med låtarna. De där låtarna som får sömntabletterna att sluta verka, öronen att begå myteri och hjärnan att explodera med en kraft större än Anna Books vänstra bröst och med en stubin kortare än svansen på en rabbiessmittad ekorre.

Om det där ljudet kommer från hans lungor så är det det värsta som utkalvats ur en mänsklig strupe.

Jag befann mig nu på 7000meters höjd och frågade farbrorn som satt och kliade sitt skägg i lotusställning hur det kommer sig att killar som har flera sexpartners blir betraktade som bockar medans kvinnor i samma position ses mer som sladdertackor.

Han svarade att det beror på att män är som nycklar. En nyckel som kan öppna 50st olika lås är såklart en väldigt bra och användbar nyckel, och hjärnan sluter sig dessutom automatiskt till att tro att åtminstonde ett par av låsen måste ha varit avancerade och inte sådana som går att öppna hur som helst. Vilket leder till att de andra nycklarna blir imponerade.



Kvinnor är som lås. Och vem blir imponerad av ett lås som går att öppna med 50st olika nycklar?

Bara för att jag sitter i rullstol så betyder inte det att ni får köra med mig

:/ :/ :I :) :D ;)

Ett utdraget skrik från ett rop av vrål

Det är någonting med soundet. Det där soundet, som gör det helt omöjligt för mitt tränade musikeröra att identifiera kroppsöppningen ur vilken tonerna strömmar likt en aldrig sinnande dalälv av dissonansindränkt diarré.

Ett utdraget skrik från ett rop av vrål

Det är någonting med rösten. Den där rösten, vars toner alltid tycks lägga sig på mitt gomsegels egenfrekvens och får det att vibrera tills jag ligger i fosterställning på golvet och spyr som en trimmad fontän.

Att förlösa en blogg i början av 2011 känns såklart litegrann som att börja samla på hockeybilder i nian, att bli Johan Palm efter målbrottet eller att skaffa en efterkrigstids-mustach i Tyskland.

Det finns inget större trauma än att födas.



Att få uppleva sin kära verklighet bli förvrängd och slitas bort i en enda lång plågsam inverterad orgasm är såklart en erfarenhet som inte låter sig överträffas hursomhelst. Sanningen är att väldigt få människor i sina liv får återuppleva något så fundamentalt omskakande.

Att födas är, så att säga, påfrestande.

Ingen med vettet i behåll skulle såklart låta sin avkomma genomlida denna process om dom bara hade en anning om hur fruktansvärd den är. Men så, efter att ha krystat i blindo i timmar, är stunden slutligen inne.

.
..
...

Hurra, det blev en blogg!

:D